Dregens julhälsning

”Det var väldigt enkelt att komma upp med idén; pepparkakor är gott och Kiss är bäst”.

Det var en pojkdröm som gick i uppfyllelse för The Hellacopters gitarrist Dregen när han fick göra en replika av Kissalbumet Alive - i pepparkaksdeg.

Den smaskiga installationen ”Cookie Monster” fungerar som julskyltning för varuhuset Pub. Så om hårdrockarna flockas i ovanligt stora skaror på Drottninggatan så har det sin naturliga förklaring.

Hyllningarna från hårdrocksvärlden lät inte vänta på sig.
”Grymt bra jobbat Dregen!!!” skriver fanzinet Kiss Army News och vi stämmer in. Skönt att slippa vinkande tomtar och bleka änglar.

Även artisterna Amir Chamdin, Lisa Milberg och Snook fick fria händer att tolka julen, vilka alla egentligen är värda var sitt inlägg på Stan är full av konst. Men... You Wanted the Best, You Got the Best!

Ängeln över Tomtebogatan

Tvärs över Tomtebogatan i Birkastan hänger en lysande kub. När man nattetid vandrar längst gatan är det som om ljuset skänker trygghet och lugn. Det sitter nämligen en ängel och gungar där uppe.

Kuben är resultatet av ett ovanligt firande hos bostadsrättsföreningen Norrbacka. I samband med föreningens 80-årsjubileum ombads konstnären Mikael Richter, bosatt i fastigheten, att skapa något vackert. Firandet sammanföll nämligen med kulturhuvudstadsåret 1998.

Resultatet blev den hängande neonljusinstallationen "Änglagungan".

Konstverket blev så omtyckt att föreningen Änglagungans vänner lyckades få det att hänga kvar efter kulturhuvudstadsårets utgång. Än idag är det föreningen vi har att tacka för att gungan försätter att lysa.

Abstrakt expressionism efter stängning

Vad hade den amerikanske expressionisten Jackson Pollock gjort med ett gäng sprayburkar och en vit vägg? Kanske något i stil med det som uppenbarar sig när Vivobutiken i Hornstull stängt och jalusierna dragits ner.


Precis som Pollock lyckas upphovsmännen till dessa abstrakta medryckande sprayburksdrag skapa rörelse, rotation och oordning. Med dess icke-geometrisk uttryck formas ologiska kombinationer av ting som löper samman utan att finna någon meningsfull koppling, utan bildar ett skönt virrvarv av mönster och färgglatt trassel.

Eller är det bara en naturlig följd när ett gäng rastlösa tonåringar går loss med varsin sprayburk på en vit vägg?

Frågan är nu vad butiksföreståndaren har för planer för verket?

"Det ser väldigt illa ut, men efter flera försök att måla över detta ser vi inte det som en lösning på problemet. Om du har en bra lösning på problemet är vi väldigt tacksamma för det", svarar man vid butiken.

Klart vi har en lösning på problemet - låt konstverket leva vidare!

Vilse i förvirrande korridorer

”Det var läskigt!” utrister en herre som är på väg ut ur konstverket samtidigt som jag kliver in.

Sven Nilssons förvirrande korridorer, för närvarande utställt på Bonnier Konsthall, ställer förnuft och känsla på huvudet. Korridoren är minst hundra meter lång med flera korsande gångar och dörrar. Jag ser det. Men förnuftet vet att om jag går rakt fram kommer jag slå näsan i en spegel.

Korridoren kröker sig flera gånger tills den sluter sig själv. Vid varje krök finns en spegel i 45° som visar vad som finns bakom nästa hörn på ett sätt att man framför sig ser en rak korridor. Längst bort i korridoren kan man iaktta sig själv sedd bakifrån. Konstruktionen gör att hur man än vänder sig eller går åt sidan, så är man ändå iakttagen, övervakad.

Konstverket är karaktäristiskt för göteborgaren Sven Nilsson som gjort sig ett namn för att använda sig av starkt illusoriska redskap.

Det mest obehagliga är när man försöker finna vägen ut igen. Första dörren jag provar är låst. Andra dörren också. Tredje med… och fjärde. Hur fan kommer jag ut? Ska jag ropa på hjälp? Banka i väggen? Nervöst börjar jag nynna på de sista raderna i Hotel California: ”You can checkout any time you like, But you can never leave!”.