Vilse i förvirrande korridorer

”Det var läskigt!” utrister en herre som är på väg ut ur konstverket samtidigt som jag kliver in.

Sven Nilssons förvirrande korridorer, för närvarande utställt på Bonnier Konsthall, ställer förnuft och känsla på huvudet. Korridoren är minst hundra meter lång med flera korsande gångar och dörrar. Jag ser det. Men förnuftet vet att om jag går rakt fram kommer jag slå näsan i en spegel.

Korridoren kröker sig flera gånger tills den sluter sig själv. Vid varje krök finns en spegel i 45° som visar vad som finns bakom nästa hörn på ett sätt att man framför sig ser en rak korridor. Längst bort i korridoren kan man iaktta sig själv sedd bakifrån. Konstruktionen gör att hur man än vänder sig eller går åt sidan, så är man ändå iakttagen, övervakad.

Konstverket är karaktäristiskt för göteborgaren Sven Nilsson som gjort sig ett namn för att använda sig av starkt illusoriska redskap.

Det mest obehagliga är när man försöker finna vägen ut igen. Första dörren jag provar är låst. Andra dörren också. Tredje med… och fjärde. Hur fan kommer jag ut? Ska jag ropa på hjälp? Banka i väggen? Nervöst börjar jag nynna på de sista raderna i Hotel California: ”You can checkout any time you like, But you can never leave!”.